Kort vill jag bara vissa upp mitt experiment med hydrokultur och ovanliga bladgrönsaker innan jag går över till huvudämnet. Den mindre växten är porltlak och bladet i förgrunden tillhör shiso*. Det är riktigt intressant, hydrokultur är odling utan jord, experimentet inspirerades av boken The taste of tomorrow av Josh Schonwald och båda grödorna nämns i boken. Portlak är särskilt intressant, inte bara för att den beskrivs som väldigt nyttig - omega-3-fettsyror som i fisk, mer betakaroten än i morot, m.m. - portlak är också en C4-växt och resten av detta inlägg kommer att handla om ett föredrag jag var på. Ett föredrag med Andreas Weber som bl.a. tog upp möjligheten att genmodifierad ris från en C3-växt till just en C4-växt. Något som är målet med det internationella projekt C4-rice. Och framförallt varför det, om inte skulle lösa problemet med krympande resurser och ökande befolkning, i alla fall skulle vara en del av lösningen.
Hur C4-växter skiljer sig från de vanliga C3-växterna är detta inte rätt tillfälle att gå in på, men i korthet, har C4-växter lagt till ett steg i fotosyntesen, nämligen en koldioxidpump. Detta gör de mer effektiva i varma klimat. Detta förklarar varför en åker med C4-växten majs i Filippinerna kan ha nästa dubbelt så hög avkastning som ett intilliggande fält med C3-växten ris. Just att majs är en C4-växt lär man sig förövrigt från Michael Pollans framgångsrika böcker om det amerikanska livsmedelssystemet, den som läst honom mins hur stor tonvikt han lägger på majs, att ett majsfält i Iowa är enormt produktivt. Jag vill t.o.m. minnas att redan Vilhelm Mobergs Karl Oskar var imponerad av majs. Och C4 fotosyntes är en delförklaring till denna enorma produktivitet, kanske förklarar det också varför avkastningen från världens majsfält fortfarande ökar medan avkastningen från fält med C3-växterna vete och ris står stilla.
C4-växter är inte bara mer produktiva, de är också bättre på att använda vatten, kväve och fosfor. Färskvatten är en bristvara på många håll i världen, kväve kommer ifrån den energikrävande Haber–Bosch process och fosfor bryts i gruvor och är en ändlig resurs. Jag vet att GMO är kontroversiellt, att många har starka känslor emot det, men kan du för ett ögonblick glömma all skräckpropaganda du har hört om GMO, bortse från allt Greenpeace har sagt, glöm ordet Monsanto. 2050 beräknas vi vara nio miljarder människor. Människor som kommer att vara rikare än vi är idag och som kommer att kräva bättre mat, mera kött. Samtidigt kommer vi att ha mindre åkermark tillgänglig, detta eftersom det byggs hus på odlingsbar jord. Plus att resurser tillgängliga för jordbruk beräknas minska. Fråga: En metod som ökar växters avkastning och minskar deras resursbehov, låter det verkligen som en dålig idé?
Det finns flera metoder att bättre utnyttja våra resurser och föda nio miljarder människor. Äta alger och insekter kan t.ex. vissa sig vara bra alternativ, fiskodling är en källa till proteiner som snabbt har blivit vanligare, på sikt kan in vitro kött finna på marknaden. Men nya grödor kan också vara en del av lösningen. Och det innefattar inte bara ökad avkastning, vi har också möjligheten att använda genteknik för att öka grödors näringsvärde, projekt som golden rice eller det liknande projektet för att öka näringsvärdet i kassava (båda projekten är likt C4-rice sponsrat av Bill & Melinda Gate foundation).
* Svenskt namn bladmynta, latin: perilla frutescens, men om växten bli mer känd som bladgrönsak antar jag att det blir under det japanska namnet som även används i USA och UK. (Det sagt, det är kul att tänka sig att Sydkoreas eventuella nya ställning som det hippa asiatiska landet gör att vi kommer att använda det koreanska namnet: so-yeop - tack wikipedia.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar